Om hobbitarnas namnskick

Ett påpekande, mars 2006: Denna sida är något föråldrad. Efter att jag gjorde den har den officiella utgåvan av The Lord of the Rings kompletterats med ytterligare släktträd, vars namn inte är medtagna i denna redogörelse. En uppdaterad version kommer någon gång i framtiden!

INLEDNING

När Professor Tolkien skrev sitt verk om Midgård, så skapade han fiktionen att han hade översatt hela berättelsen, inklusive många namn, från tänkta midgårda språk och namn till sådana som motsvarades av hans egen kulturella och språkliga kontext. I synnerhet är det vad som i böckerna kallas "Common Speech" som (naturligtvis) "översätts" till engelska. Namn och språk som inte var just Common Speech (CS), men hade någon slags relation till det, har i böckerna representerats av namn och språk som har liknade relation till engelskan och den brittiska kultursfären. Ett intressant och belysande perspektiv i sammanhanget är hobbitarnas situation, där detta stilgrepp inte bara skänker en känsla av autenticitet, liksom när övriga folk skildras, utan också åskådliggör kontrasten som hobbitarna själva upplevde mellan det vardagliga och bekanta å ena sidan, och å andra sidan det helt främmande eller kvarlevorna av äldre, mer vördnadbjudande kulturer och språk. Detta kommer till tydligt uttryck i hobbitarnas eget namnskick, och ofta uppstår till och med en komisk effekt då t ex vardagliga, prosaiska efternamn kombineras med mer högtravande förnamn.

Eftersom det är den engelska originaltextens namnskick som analyseras, så är det också de engelska namnformerna som används i texten nedan.

(Det är ett ofta uppmärksammat problem att många färre kvinnonamn föreligger än mansnamn. Detta (i samverkan med inkonsekventa översättningar av namnen) har lett till en del förvirring och frustration i kretsar där man t ex. vill skapa ett kvinnligt hobbitalias med ett påhittat förnamn. Som en hjälp i en sådan situation har jag därför gjort en vägledning med nya hobbitnamn på svenska.)

Uppsatsen är uppdelad i två avdelningar: Förnamn och Efternamn.

Innehåll:

FÖRNAMNEN

Namntraditioner
Namnskick som Tolkien använder sig av
De tre hobbitstammarnas bakgrund och historia
Klasskillnader i the Shire
Klassifikationer

Mansnamn

Allmän tradition
Vanliga namn inom de arbetande klasserna
Vanliga namn inom släkter med stark fallohidisk tradition
Vanliga namn inom Bucklandfamiljer (stoorisk tradition) Kvinnonamn Allmän tradition
Blomsternamn a) högstatus
b) lågstatus Juvelnamn
Vanliga namn inom släkter med stark fallohidisk tradition

EFTERNAMNEN Namntyper Namn med nednött form och ogenomskinlig innebörd
Smeknamn eller beskrivande namn
Namn härledda ur ortsnamn eller boendeförhållanden
Namn härledda ur yrkesbeteckningar
Namn härledda ur namn på djur eller växter
Enskilda tillnamn som ej användes som efternamn

AVDELNING 1: FÖRNAMNEN

Namntraditioner

När hobbitarna gav namn till sina barn, i synnerhet gossebarnen, valde de ofta namn som ingick i familjens förnamnstradition, och ofta även namn som allittererade antingen med faderns namn, genom inledningsbokstaven eller genom första eller sista stavelsen, eller med varandra. Till exempel så hette Thain Isengrim II:s son Isumbras, hans son hette i sin tur Ferumbras, och hans son Fortinbras. Mungo Baggins gav sina tre söner namnen Bungo, Longo and Bingo. Saradas Brandybuck hade sonen Seredic, som kallade sina söner Doderic och Ilberic. Det var ovanligare att flickebarns namn allitterade, av olika anledningar, men det finns exempel: Thain Paladin kallade sin son och sina döttrar för Peregrin, Pearl, Pervinca och Pimpernel. Detta stildrag återfinner man i flera av primärvärldens europeiska namntraditioner.

Namnskick som Tolkien använder sig av

I skapandet av den narrativa och språkliga illusionen använder sig professor Tolkien av en rad språk och namnskick som existerar eller har existerat i Europa, och framför allt norra och västra Europa. Detta gäller framför allt hobbitarna, men även de mänskliga folken i Bree, Rohan och Dale. Han undviker så gott som helt förnamn med latinskt eller grekiskt ursprung, eftersom de midgårda motsvarigheterna till dessa namn skulle vara alviska, och – om vi nu begränsar oss till hobbitarna – alviska namn var extremt sällsynta i the Shire före slutet på tredje åldern. Ett klart undantag är de ädelt klingande kvinnliga hobbitnamnen som härrör från växter eller ädla stenar, eftersom namnen på dessa oftast har sina ursprung i de klassiska språken.

Namn med bibliskt ursprung använder han sig inte alls av, eftersom inget element i hobbitarnas namn motsvarar den traditionen hos oss. Korta namn som Tom och Matt var i själva verket vanliga förkortningar av ursprungliga hobbitnamn såsom Tolma, Tomba eller Matta.

De i primärvärlden existerande namnskick som Tolkien lånar ifrån är framför allt de anglosaxiska, keltiska och frankisk-gotiska.

En markant skillnad mellan olika namntraditioner hos hobbitarna upptäcker man om man ser vilka släkter som har sin kulturella bakgrund i vilken av de tre hobbitstammarna.
Vilka var då dessa tre stammar? En kortfattad redogörelse:

De tre hobbitstammarnas bakgrund och historia

Redan under det elfte århundradet i Tredje åldern (TÅ) hade hobbitarna delats upp i de tre stammarna Harfoots (”hårfötter”), Fallohides (”ljushyingar”) och Stoors (”storväxta”). Dessa tre stammar uppkom alla i floden Anduins övre dalgångar, men vandrade vid olika tidpunkter och på olika vägar västerut till Eriador under 1000- och 1100-talen TÅ.

Harfoot-stammen var den första som korsade the Misty Mountains, redan på 1000-talet, och kom till Eriador. De var småväxta, mörkhåriga, bofasta till sin karaktär och trivdes bäst i höglänt terräng. Troligen hade de goda kontakter med dvärgsläktet. Bagginssläkten är ett typiskt exempel på en släkt med starka Harfoot-inslag.

Fallohide-stammen följde efter Harfoot-stammen på 1100-talet och korsade the Misty Mountains norr om Imladris. De var färre till antalet, mer ljushyllta och trivdes bäst i skogsbygd. De var långa och slanka till sin kroppsbyggnad och mer äventyrliga än resten av hobbitarna. Fallohide-stammen hade också ett större intresse för språk och sång, och troligen hade de goda kontakter med alvsläktet. De var ofta ledargestalter, och det var två Fallohide-bröder som ledde de andra stammarna till den västra del av Eriador som kom att kallas the Shire. Släkter med stor Fallohide-dominans var till exempel Took och Bolger.

Stoor-stammen lämnade Rhovanion sist av alla stammarna, i mitten på 1100-talet. Antingen korsade de the Misty Mountains längre söderut, vid Redhorn-passet, varefter några vandrade norrut till the Angle, och några förflyttade sig ner till Dunland; eller så korsade de bergen på samma ställe som de andra stammarna, men följde sedan Loudwater-floden söderut. I vilket fall som helst så fanns det en nordlig gren av stammen som vid Angmars framväxande flydde tillbaka över bergen till Rhovanion. På 2400-talet TÅ bodde fortfarande ättlingar till denna stam i Anduins övre dalgångar.
Den sydliga Stoor-grenen blev kvar i Dunland fram till 1600-talet TÅ, då de började vandra norrut och västerut, och anlände sist av alla till ett Shire som redan var grundat, om än nyligen. Stoor-stammen var slättbor; de var kraftigare byggda än de andra, hade till skillnad från dem gles skäggväxt och bar tidvis skodon, och var också ensamma om att trivas vid vattendrag. Buckland-hobbitarna och de som bodde tvärs över Baranduin-floden i the Marish var till stor del av Stoor-stammen. Brandybuck-släkten var inte av stooriskt ursprung, men delade dessas kulturella traditioner.
Dessa tre stammar, som hade renodlats under sina skilda vandringar, sammanblandades rätt snart i the Shire, inte bara genetiskt utan också språkligt och kulturellt. Stoorerna behöll dock många särdrag med ursprung i Dunlands språk och kultur. Allmänt kan sägas att Harfoot var det dominerande inslaget i befolkningen som helhet.

De olika släkterna Baggins, Took, Bolger, samt Brandybuck kan antas vara ganska representativa för de olika nominella särdrag som kan hänföras till de tre stammarna.

Men den kulturella/historiska bakgrunden är inte den enda faktorn som spelar in i namnskicket. Det märks även skillnad i namnskick mellan olika samhällsklasser. Samhällsklasser? Hade hobbitarna det? Vi tittar lite på det också:

Klasskillnader i the Shire

Samhällsstrukturen i the Shire är inget som vi vet så mycket om, men den verkar ha varit både traditionell och lätt anarkistisk. Framför allt var det ett agrart samhälle i grunden. Tolkien skriver i prologen till ‘The Fellowship of the Ring’:

“The Shire at this time had hardly any 'government'. Families for the most part managed their own affairs. Growing food and eating it occupied most of their time. In other matters they were, as a rule, generous and not greedy, but contented and moderate, so that estates, farms, workshops, and small trades tended to remain unchanged for generations.”

Han fortsätter sedan med att berätta om de lagar som fanns att

“usually they kept the laws of free will, because they were The Rules (as they said), both ancient and just.”

Läser vi boken mellan raderna märker vi att det finns vissa skillnader i status, språkbruk, och bildning, liksom även i materiell rikedom. Både Frodo, Merry och Pippin kommer från välbärgade släkter med hög status (även om Took-släkten har både mer pengar och lägre anseende än t ex Baggins-släkten). Sam Gamgi, däremot, har både ett annat, mer folkligt språkbruk, och kommer uppenbarligen från en familj med mycket lägre bildningsnivå – han är trädgårdsmästare, han är provinsiell, och hans far, Hamfast, säger i första kapitlet att Bilbo har lärt Sam att läsa och skriva, men att han “inte menade något illa med det”. Vi kan alltså anta att boklig bildning var något för de privilegierade. Merry och Pippin följer med Frodo i egenskap av hans vänner och likar. Sam följer med Frodo i egenskap av betjänt – även om de samtidigt är varandras närmaste vänner.

Det är dock framför allt i språkbruket och namnskicket vi kan utläsa de sociala skillnaderna. Familjer och släkter med lägre samhällsställning har ett annat namnskick än de med en högre sådan, både vad gäller efternamn och förnamn.

Vi har alltså hittat två olika sätt att differentiera mellan hobbitarnas namn: Dels det kulturella, som härrör från de tre hobbitstammarna och deras olika historiska bakgrunder, och dels det sociala, som härrör från samhällställningen. Dessutom finns det en ganska stor skillnad mellan mans- och kvinnonamn. De (familje-)traditioner som gäller namngivningen av gossebarn behöver inte nödvändigtvis appliceras på namngivningen av flickebarn; snarare är det så att där finns en speciell tradition, som med vissa undantag spänner tvärs över de kulturella bakgrunderna och till viss del även äver klassgränserna.

Man kan anta att det finns ett mer generellt namnskick, om än klass- och könsdifferentierat. Det skulle isåfall finnas ett namnskick som gällde överlag för (manliga) hobbitar i de övre samhällsskikten, och ett som gällde för de lägre.

Klassifikationer av förnamnen

Med ledning av det tillgängliga materialet kan man sluta sig till att hobbitarnas förnamnstraditioner kan indelas i följande olika grupper:

Mansnamnen:

Allmän tradition
Vanliga namn inom de arbetande klasserna
Vanliga namn inom familjer med stark fallohidisk tradition
Vanliga namn inom Bucklandfamiljer (stoorisk tradition).

Kvinnonamnen:

Allmän tradition
Blomsternamn – a) högstatus och b) lågstatus
Juvelnamn
Vanliga namn inom släkter med stark fallohidisk tradition.

(Tillbaka till innehållsförteckningen)

MANSNAMN

1. Allmän tradition.

Denna typ av namn verkar ha använts av hobbitar överlag, utan någon tydlig social distinktion. Möjligen är typen löst knuten till harfoot-traditionen, men eftersom denna var så pass spridd och uppblandad vid tidpunkten för Ringens krig är det svårt att avgöra.
Undantag: Släkter med stark fallohide-tradition, som t ex. Took och Bolger, släkter med stoorisk tradition, som t ex. Brandybuck, samt den arbetande eller bondeklassen.

Typen omfattar namn som var korta och lättanvända, och som för det mesta var ogenomskinliga för hobbitarna själva till sin innebörd, liksom vår egen namnflora är för oss. Några av dessa namn är t o m väldigt lika eller t o m identiska med namn som används i vår egen värld och tidsålder, i synnerhet i engelskspråkiga länder. Många av dem mostvarar eller är identiska med brittiska namn från den normandiska perioden, även om ett fåtal har skotsk eller t o m spansk-italiensk klang. Professor Tolkien hävdar själv att han har “anglifierat” också några av dessa namn; uppenbarligen var –a den vanliga maskulina ändelsen, medan –o och –e var feminina namnändelser, så dessa har ändrats för att undvika förvirring. Man kan anta att stavningen i några fall har “ändrats” på samma sätt. Många av dem kan också vara kortversioner av längre namn som fallit ur bruk.

Exempel på denna typ av namn är, i bokstavsordning:

2. Vanliga namn inom de arbetande klasserna.

Denna typ omfattar namn som, när de överförs till vår egen kulturella kontext, härrör eller verkar härröra ur gammalengelsk eller (anglo-)saxisk tradition. Dessa namn har mer rustik klang och användes främst av arbetarklassen eller bondeklassen. Många av dem har uppstått ur smek- eller öknamn. Exempel som återfinns i böckerna är:

Några exempel på ursprungliga, “oöversatta” namn av denna typ uppges av professor Tolkien: Matta, Tolma, Tomba (observera att i det ursprungliga hobbitspråket var –a maskulin namnändelse). (*) Han nämner också de ursprungliga namn som Hamfast och Samwise var översatta från: Ranugad respektive Banazîr.

I samband med detta bör ett antal kortare namn omnämnas. Dessa är, eller verkar vara, främst kortformer av längre namn, och har därför lämnats “oöversatta” , eftersom de ofta motsvarar vanliga kortformer av namn som används i engelskspråkiga länder (observera att de alltså inte är kortformer av namn som förekommer i vår tid och värld!). Dessa namn är:

(Tillbaka till innehållsförteckningen)

3. Vanliga namn inom släkter med stark fallohidisk tradition

Välbärgade, förnäma släkter med stark fallohidisk tradition, såsom Took och Bolger, hade ofta förnamn som var kvarlevor efter äldre och bortglömda människotraditioner, och som översatta till vår egen kontext har en högtravande germansk eller specifikt frankisk-gotisk klang.
Exempel på sådana namn är:

Namnet Pippin (som i boken är en kortform för Peregrin) är för övrigt namnet på en frankisk kung på 700-talet; Pippin (eller Pepin) den Lille, far till Karl den Store och alltså den förste av de karolingiska kungarna.

4. Vanliga namn inom Bucklandfamiljer (stoorisk tradition).

Släkten Brandybuck, som visserligen har fallohidiskt ursprung, var dock framför allt Bucklandbor och hade mycket kulturellt gods från den stooriska traditionen, inklusive personnamnen. Dessa hade en udda, främmande klang för övriga Shire-hobbitar, och påminner i våra öron om keltiska namn, med undantag för ett par (märkta med (*) nedan) som är renodlat germanska i sin karaktär. (Namnet “Gorhendad” är ett walesiskt ord som betyder “farfar”, rätt och slätt.) Professor Tolkien såg därför ingen anledning att “översätta” dem, utan behöll dem i “ursprungligt” skick, med ett enda betydande undantag: namnet Meriadoc ändrades från det ursprungliga Kalimac för att lyfta fram det faktum att karaktärens kortnamn, Kali, betydde “munter, glad” (engelskans “merry”).
Exempel på sådana namn är:

Kalimac

Värt att notera är att det inte verkar förekomma kvinnliga motsvarigheter till denna namntyp. Kvinnliga medlemmar av släkten Brandybuck hade vanligtvis blomsternamn, av typ 2 A.

Vilket genast för oss över till:

KVINNONAMN

1. Allmän tradition

Denna typ av namn verkar ha använts av hobbitar överlag, utan någon tydlig social distinktion. Undantagen är desamma som för den manliga motsvarigheten. Typen omfattar, liksom den manliga motsvarigheten, namn som var korta och lättanvända, och som för det mesta var ogenomskinliga för hobbitarna själva till sin innebörd, liksom vår egen namnflora är för oss. Några av dessa namn är t o m väldigt lika eller t o m identiska med namn som används i vår egen värld och tidsålder, i synnerhet i engelskspråkiga länder. även här hävdar professor Tolkien att han har “anglifierat” några av namnen; uppenbarligen var –o och –e de vanliga feminina ändelserna, medan –a var en maskulin namnändelse, så dessa har ändrats för att undvika förvirring. Man kan anta att stavningen i några fall har “ändrats” på samma sätt. Namn som “Goldilocks” kan ju dessutom antas vara “översatta”. Flera av dem kan också vara kortversioner av längre namn som fallit ur bruk.
Exempel på denna namntyp är:

2. Blomsternamn – a) högstatus och b) lågstatus

Blomsternamnen tillhör den vanligaste namntypen för kvinnliga hobbitar. Den första kategorin (2a) omfattar namn på (blommande) växter, som överfört till vår kulturella kontext härrör från de mer ädelt klingande latinska eller franska växtnamnen. Dessa användes av medlemmar av de mer välbärgade släkterna med hög social ställning. Det handlar nästan uteslutande om uppskattade trädgårdsväxter, men även ett litet antal vilda växter, vars blommor är kända för sin skönhet, eller vars doft/arom är eftertraktad. En parallell i vår värld är de kvinnonamn som var populära framför allt på 1800-talet i Storbritannien, som t ex Petunia (2a) eller Lily (2b).

Exempel på kategori 2a är:

(detta är dock ett specialfall; det är ett ord på sindarin, och mycket exceptionellt som hobbitnamn betraktat.)

Kategori 2b omfattar mer språkligt vardagliga växt-/blomnamn. Dessa namn kunde användas även av vanligt folk och de arbetande klasserna. även dessa kan ibland återfinnas i den moderna brittiska namntraditionen.
Exempel på denna kategori är:

En distinktion vi kan lägga märke till här är t ex att den förnäma fröken Rosa Baggins (gift med Hildigrim Took) bar den mer ädelt klingande latinska namnformen, medan bonddottern Rose Cotton (gift med Sam Gamgee) bar det mer vardagliga engelska namnet på växten. Primula och Primrose står för en liknande distinktion.
Lägg också märke till att Rowan är ett kvinnonamn bland hobbitarna, trots att det är ett mansnamn hos dagens britter.

(Tillbaka till innehållsförteckningen)

3. Juvelnamn

Dessa namn, hämtade från ädelstenar, bygger också på en modern brittisk namntradition.

4. Vanliga namn inom släkter med stark fallohidisk tradition

Dessa namn är den direkta kvinnliga motsvarigheten till de manliga förnamn som återfinns i Mansnamn, typ 3, och används i samma släkter, dvs framför allt Took och Bolger.

Exempel är:

Bland kvinnliga medlemmar av fallohide-släkterna Took och Bolger finner vi också ett antal högtravande namn med en spansk-italiensk klang. Detta gäller framför allt Gerontius Tooks tre “anmärkningsvärda döttrar”, men även ett par andra namn faller under denna kategori. Esmeralda tas upp både här och under Juvelnamn, eftersom det beyder “smaragd” på spanska. Mirabella skulle också kunna tas upp under Blomsternamn 2a, eftersom det är ett namn på en plommonsort; liksom även Belladonna – men det är tveksamt om det är i dessa betydelser Tolkien har använt namnen. Sett i sitt sammanhang så är de tre systrarna Tooks namn en slags cirkelrörelse av tre namnelement: bella, donna och mira, som alla har italienskt ursprung.

Exempel:

(Tillbaka till innehållsförteckningen)

AVDELNING 2: EFTERNAMNEN

Namntyper

Hobbitarna var på sin tid kända för att de i flera hundra år före Ringens krig hade använt fäderneärvda släktnamn, vilket man inte känner till att andra folkslag i Midgård har gjort. De flesta av dessa efternamn följer vanliga engelska mönster i sin namnbildning; de är ofta utvecklade ur beskrivande tillnamn, smeknamn, ortsnamn, boendeformer eller yrkesbeteckningar (dock färre av de senare än man kunnat vänta sig, i jämförelse med deras relativa vanlighet i de engelskspråkiga länderna idag).
Några, i synnerhet Bree-namnen, följer ett mer skandinaviskt mönster, även om de fortfarande är på det engelska språket, och kommer ur träd- eller växtnamn. Alla dessa kategorier är genomskinliga för användaren – deras innebörd är tydlig.

Utöver dessa finns ett antal namn som kan ha liknande ursprung, men vars former är så nernötta att de inte längre kunde haft någon betydelse för användarna, liksom många är även i dagens England. Så är fallet med t ex namnen Tûk och Bophîn, som Tolkien “anglifierat” i stavningen till Took och Boffin. Dessa namn kan antas vara äldre än de övriga, och vi återfinner dem, mycket riktigt, ofta hos de välbärgade släkterna med hög status.

Ett fåtal andra exempel återges i sin ursprungliga form: dessa är Brandagamba (“översatt” till Brandybuck), Galpsi, Galabasi från bynamnet Galabas (“översatt” till Gamgee och Gammidgy, från bynamnet Gamwich), Hlothran, som kommer ur antingen ord med innebörden “parstuga eller bohål med två rum” och “liten samling av sådana bostäder på en sluttning”, eller ur namnet Hlothram, ett ord som skulle motsvara det engelska ordet “cottager” (“torpare”, “stugägare”), sålunda “översatt” Cotton respektive Cotman.

Värt att notera är att namnet Brandybuck har denna form enbart på grund av sin association till floden Brandywine, ett namn som förvrängts från det alviska Baranduin (egentigen och från begynnelsen i formen Branda-nîn eller “gränsvatten”, men senare skämtsamt kallad Bralda-hîm, eller “skummigt öl”). Observera att den ursprungliga formen av namnet Brandybuck, dvs. Brandagamba, egentligen borde översatts med “Marchbuck” (“Gränsbock”). Ingen, utom en mycket orädd hobbit, skulle kallat the Master of Buckland för Braldagamba (“Ölbock”) när denne hörde på.

Observera dock att bondeklassen ännu nära inpå tiden för Ringens krig ofta saknade egentliga efternamn. Man kan anta att det var en borgerlig tradition som lantbefolkningen klarade sig utan under lång tid.

De namn i listan nedan som försetts med en asterisk* är de som av Tolkien omnämnts som mer välbärgade släkter. De namn som även förekommer i Bree är försedda med en #.

Namn med nednött form och ogenomskinlig innebörd:

bag

bulge

bunch

bugne

Magg

Smeknamn eller beskrivande namn:

Namn härledda ur ortsnamn eller boendeförhållanden:

Brandywine

buck

Brockenborings

Hlothram

Hlothran

Galps

Namn härledda ur yrkesbeteckningar:

Namn härledda ur namn på djur eller växter:

Enskilda tillnamn, vilka inte användes som efternamn:

Tillbaka till innehållsförteckningen

Till överst på sidan

Hem

Nya hobbitnamn på svenska

Källor:

J R R Tolkien: The Hobbit, The Lord of the Rings och The Adventures of Tom Bombadil samt The Letters of JRR Tolkien.
Jim Allen: An Introduction to Elvish
Diverse referensverk om namnskick och namnetymologi.

Saknas ett namn? Andra synpunkter? Skicka ett mail till:
saffran@took.se

Den här sidan uppdaterades senast: 2005-01-21